Aldrei ég nam en nam þó

Þá veit ég að ég get lesið sænsku, og það betur en norsku meira að segja. Kannski er þetta það sem Kaninn kallar „winning streak“ og þá væri nú ekki úr vegi að prófa frönsku næst. En í tilefni af sænskunni veiti ég Peter Hallberg orðið. Enda þótt þetta viti nú allir þá valdi ég tilvitnunina sökum þess að í henni kemur fyrir orðið bra sem mér finnst svo skemmtilegt:

Sturla Þórðarson är förvisso inte den ende av krönikörerna i Sturlunga som själv har bevittnat vad han skriver om eller har sina uppgifter från nära håll. Det är just denna egenskap av samtidsskildring, som trots slående likhet i stil och framställningssätt ger Sturlunga en annorlunda karaktär än texterna om sagatidens människor. I dem har seklen slipat av de traditioner som fanns, och författarnas fria skapande har gett skeendet en mera avklarnad och konstnärlig form. De är inte minst konst, fiktion – låt vara med anspråk på att ge en historiskt trogen bild av förfädernas liv.

Sturlunga däremot är dokumentarisk litteratur. Vi möter där en givetvis mer eller mindre sovrad men ändå långt mera ostrukturerad verklighet. En respektabel samtidskrönikör kunde inte manipulera sitt material efter eget gottfinnande och behov, ifall han ville behålla sin trovärdighet inför läsarna – som kanske i många fall var lika bra eller bättre orienterade om händelseförloppet än han. Själva dokumentationen framstår hän som det väsentliga.

Skildu eftir svar

Netfang þitt verður ekki birt. Nauðsynlegir reitir eru merktir *